Imorse fick jag ett samtal av min kära Pappa :) Han ville bland annat berätta att han blev "glad" över att läsa det inlägget jag skrev igårkväll om hur trött jag var på det mesta. För honom kändes det mänskligt, då människor som bloggar och använder facebook lätt kan få allt att verka så överdrivet bra.
"Mitt liv är det mest underbara som finns"
"Jag och min sambo bråkar ALDRIG"
" Vi är så lyckliga, allt känns såå rätt"
osv.. Med handen på hjärtat kan jag säga att det är väl klart att livet inte alltid är underbart eller perfekt. Alla har vi våra stunder då vi mår dåligt, mer eller mindre. Jag brukar till exempel väldigt ofta tänka på mitt utseende och ställa mig själv frågan varför jag var "född" med kassa knä, massor med leverfläckar eller varför just jag drabbas av en himla massa acne var och varannan dag? När det kommer till relationer så är det inte alltid en dans på rosor i mitt och Jimmys förhållande, likaså när det kommer till vänner. Ibland dyker irritatonen upp från ingenstans och kan lätt sabba en hel dag för mig/oss. Två av mina dåliga sidor är bland annat att jag lätt blir irriterad och att jag har så fruktansvärt dåligt tålamod. Att Jimmy står ut med mig är ett faktum ;) Skämt och sido. Men visst har "min personlighet" skapat många duster och jag antar att det är många som känner igen sig.. Sen det där med att allt ska verka så bra och underbart på bloggen/facebook/instagram.. Kanske finns det en del som överdriver det hela bara för att folk ska tro att just DEN familjen är perfekt.
Jag kan inte säga att jag överdriver när jag skirver om det underbara som händer eller om de härliga människorna jag har runtomkring mig. Däremot väljer jag att kanske inte berätta för människor jag inte umgås med hur min och Jimmys relation är, varför jag blev irriterad på en vän eller om pengaproblem när man till exempel har NOLL kronor kvar 3 dagar innan lön..? Jag tror att man tänker efter ett steg längre innan man skriver och just därför är det lättare att skriva och öppna sig om de positiva sakerna som händer i ens liv istället för de negativa. Sen är det komiskt att jag gillar att läsa bloggar som är personliga och som inte bara riktar in sig på allt det positiva i livet, trots att jag själv håller igen med att öppna mig om för privata saker. Det handlar om att dra gränsen någonstans. Vad är privat, men okej att berätta om? Vad är privat och INTE okej att berätta för alla?
Hur ser ni på det där med att vara mänsklig på internet? Upplever ni också att många människor försöker förköna verkligheten en smula?
Puss och kram
