- en vän som utger sig för att vara min bästa vän har sex med min dåvarande pojkvän, och planerar att inleda ett förhållande med honom. Vad gjorde jag med henne? Tackade för mig och bad henne fara och flyga! Vi har inte träffats på 7 år.

- en vän som utger sig för att (på den tiden) vara min närmsta vän ljuger mig rätt upp i huvudet och väljer att hålla på sin stolthet och absolut aldrig någonsin visa sig svag eller att hon har fel, istället för att bevara vänskapen. Vad hände med henne? Inte pratat med henne på två år. Det var tufft att glömma och acceptera ett liv utan henne, men tiden läker alla sår! Oboy vad jag har lärt mig mycket av det! 

- en vän ljuger mig rätt upp i huvudet, väljer att prata skit om mig bakom min rygg och faktiskt aldrig håller det hon lovar. Vi har inte pratat på över 1 år och det är en stor befrielse utan henne i mitt liv. Mina känslor om att jag inte visste "vart jag hade henne" visade sig stämma så sjukt bra! Tänk vad ens magkänsla kan vägleda en rätt ibland! 

Jag har aldrig varit en person som sväljer saker och går vidare. Jag kan inte "inte bry mig" och är det något jag funderar och tänker på gällande relationen så tar jag upp det! Två av dessa tidigare vänner har inte klarat av att bli ställda mot väggen vilket också har bevisat vilka usla vänner de egentligen var. Jag har heller aldrig varit den personen som trånar efter att få nya vänner och vara omtyckt av allt och alla. Jag är jag, och jag vet att jag har en speciell personlighet. Man känner ganska tidigt i en vänskapsrelation om man "passar" med någon eller ej. Den som inte kan ta mig för den JAG ÄR, kan inte heller vara en nära vän till mig. Jag har svårt för att ta när vänner ljuger för mig. Speciellt om de blir "ställda mot väggen" och inte ens då kan vara ärliga. Vad är det som är så svårt med att vara ärlig, visa sig svag och faktiskt be om ursäkt? Varför har vissa så svårt för det? Jag har också märkt att jag på senare år inte kan vistas runt/umgås med människor som aldrig någonsin kan be om ursäkt. Det är inget fel med att visa sig svag och faktiskt erkänna att det man sa/gjorde inte var särskilt genomtänkt. 

Så av den anledningen har jag "svårt" enligt vissa att behålla mina vänner. Men som sagt, jag tar ingen skit! Då har jag hellre färre vänner, som jag vet att jag kan lita på till 110% och som älskar mig för den jag är, och där jag faktiskt kan fråga/undra om saker när jag tycker att något inte känns helt rätt. Man ska kunna diskutera saker och ifrågasätta, hur ska en relation kunna bestå annars? Tar jämförelsen med ett kärleks förhållande, hur och varför kan de hålla så bra? JO, man pratar om jobbiga saker, saker man stör sig på och framförallt DISKUTERAR man med varandra när något känns fel. Att rensa luften är bara bra och likadant gäller med vänskapen, OM där finns något att rensa såklart! Ni fattar vart jag vill komma...?! Mina vänner, ni vet vem ni är <3 Ni är guld värda för mig och jag hoppas innerligt att jag får ha er i mitt liv föralltid! Älskar er med hela mitt hjärta <3