Under sommaren hade jag fått besked på att bebis troligtvis låg i säte. Dock hade den enligt barnmorskan fyra veckor på sig att vända sig innan något skulle göras. Min tanke var att det var hur lugnt som helst. De flesta bebisar vänder sig, så varför skulle inte denna göra det?

Jag var på rutinkoll hos barnmorskan 2014-08-07 och samma dag gick jag in i vecka 35 (34+0). Erika klämde och kände och gjorde det där klassiska greppet ner i bäckenet för att känna hur bebis låg.  Jag kommer ihåg att hon sa med en glad ton: ”åh, det känns som ett huvud här långt ner i bäckenet”, men att hon efter att ha känt uppe vid naveln blev fundersam. ”Hmm, men vad är då detta? Det känns som ett huvud.” Eftersom Erika nu var osäker på hur bebis låg så fick den ytterligare två veckor på sig att försöka vända sig. Hade den inte vänt sig tills nästa rutinkoll så skulle ett vändningsförsök bokas in. Under dessa två veckor drabbades jag av extrema magsmärtor, vilket höll i sig i två dagar. Jag var osäker på hur kraftiga förvärkar skulle kännas, och blev lite rädd när jag googlade magsmärtor + värkar + diarré. Jag visste sedan tidigare att man inte ska googla saker, men jag gjorde det ändå. Jag fick upp att det kunde vara förlossningen som höll på att komma igång. Jag ringde genast till KK och fick en tid samma dag. Bebisens hjärtljud mättes och ett ultraljud gjordes. Bebisens mående var perfekt och inga tecken på att förlossningen skulle ha startat fanns. Magsmärtorna berodde troligtvis på mina tarmar. Det visade sig däremot att bebisen (fortfarande?) satt i säte, med rumpan långt ner i bäckenet och huvudet uppe till vänster om min navel. Han var liksom vikt som ett V där benen och fötterna gick upp på min högra sida på magen. Där fick jag det bekräftat. Han låg fortfarande i säte och jag började räkna dagarna fram tills nästa rutinkoll. Lite mer än en vecka hade han på sig att vända sig. Kan man hoppas på ett mirakel?

          

 

Jag kommer ihåg att jag mådde så fruktansvärt dåligt under veckan innan sista rutinkollen. Tänk om bebisen fortfarande ligger i säte? Vad gör man då? Googlade lite igen och fick fram att antingen får man välja att föda barnet i säte eller få planerat kejsarsnitt.  Försökte att inte tänka på det särskilt mycket, men det var omöjligt. Hade en känsla inombords att denna bebis var envis och att han hade kilat sig fast ordentligt i bäckenet.

2014-08-21 var det dags för rutinkollen jag väntat på i evigheter, kändes det som. Den dagen skulle jag få veta om jag ska föda mitt barn vaginalt eller eventuellt få ett planerat kejsarsnitt. När jag kom till Erika hann jag knappt hoppa upp på britsen innan hon kunde fastställa att bebisen fortfarande låg med huvudet upp och rumpan ner.  Glömmer aldrig hennes ansiktsuttryck och vad hon sa när hon vände upp blicken mot mig efter att ha känt nere vid bäckenet. ”Tyvärr ligger bebisen gaaanska långt ner med rumpan, men ett vändingsförsök görs ändå (om jag ville det) då där trots allt fanns en chans att få bebisen i rätt läge. Erika ringde till förlossningen i Lund, då det är där vändningarna görs och fick en tid till måndagen efter.