Var ju ett tag sedan jag skrev del 1, men bättre sent än aldrig! Vill ni läsa del 1 igen så klicka på oktober 2014 i vänster kolum och skrolla ner en bra bit! :)

2014-08-25 var dagen då jag tillsammans med Jimmy skulle infinna oss på förlossningen 10.00 för att utföra de omtalade vändningsförsöket. Jag hade gått in med inställningen att själva vändingen inte skulle vara så farlig, utan att det skulle vara bricanylen som man fick insprutat i blodet som skulle vara de värsta. Bricanylen får man för att livmodern ska slappna av och för att man inte ska få sammandragningar under proceduren. Gud så fel jag hade. Till en början fick jag ligga i sängen med CTG för att registrera barnets hjärtljud. Därefter kollade man med ultraljud så att bebisen fortfarande låg i säte, vilket den gjorde. Strax därefter kom en doktor in och pratade med mig om vad jag skulle vara med om. Jag kommer bland annat ihåg att hon nämnde att det kommer att göra riktigt ont då bebisen är så långt ner i bäckenet, vilket betyder att hon i stort sett måste trycka och dra i urinblåsan för att komma åt bebisens rumpa. NU började nervositeten komma krypandes. Jag fick en nål i handen och strax därefter sprutades bricanylen in. Det tog cirka 10-15 sekunder innan jag fick uppleva den omtalade hjärtklappningen och ruset i kroppen. Jävlar! För en kort stund kändes det som att jag inte fick någon luft och att hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen, så fort som det slog. 

I samma veva som bricanylen gjorde verkan började doktorn vändingen. Det var något av de värsta jag varit med om. Hon grävde så djupt ner i bäckenet med händerna för att komma åt bebisen och det gjorde fruktansvärt ont. Jag grät och grät. Urinblåsan var definitivt påverkad, vilket smärtan kunde påvisa. Ena gången lyckades hon lyfta upp rumpan ca 5 cm från bäckenet, men så fort hon släppte taget så åkte den tillbaka lika snabbt igen. Hon försökte en gång till med att få bebisen att slå en kullerbytta framlänges men misslyckades även då. Ett sista försök gjorde med att få bebisen att slå en bakåt kullerbytta, men detta fungerade inte heller. Efter tre försök, en gråtandes Sara och en uppgiven doktor bestämdes det att vi hade gjort vad vi kunde. Denna bebis gick inte att vända, hur gärna vi än ville. 

Doktorn började ganska snabbt berätta om vilka alternativ det fanns. Föda i säte eller få planerat snitt. Hon berättade att det är mycket som ska klaffa för att en sätesförlossning ska bli lyckad. Dels hade jag fått röntga mitt bäcken för att se om jag ens klarat av att föda barnet i säte. Samt att barnets storlek hade uppskattats så att där ens funnits en chans för mig att klara de. Doktorn berättade även att drygt 50% av alla sätesförlossningar slutar i kejsarsnitt på grund av de komplikationer som kan uppstå under förlossningen och när jag hörde de bestämde jag mig. Jag tänker inte som förstföderska spela med mitt och barnets liv för att jag ska försöka vara någon superkvinna som ska klara av allt. Nix. Dock var jag fruktansvärt ledsen. Ledsen för att inte få uppleva den där förlossningen som jag ställt in mig på i så många månader, men även ledsen för Jimmys skull då han också går miste om en förlossning på ”det vanliga sättet”. Vi bestämde oss för ett planerat snitt och innan vi åkte ifrån förlossningen hade vi fått en dag och tid för inskrivning och en för själva kejsarsnittet. 

2014-09-08: Inskrivning på avdelning 44 klockan 12.30

 2014-09-11: Planerat Kejsarsnitt, infinna oss på avdelning 44 07.00

Jag hade vid ett tillfälle nämnt i bloggen att jag skulle göra ett vändningsförsök. Veckan efter var det många personer som hörde av sig till mig och frågade hur jag mådde och hur det hade gått. Jag är så innerligt tacksam för de människor som fanns runt omkring oss under den jobbiga perioden då vi drogs med en massa jobbiga tankar. Vissa personer visade oss mer intresse och andra mindre. Många personer som jag inte ens kunde föreställa mig skulle bry sig, visade att de visst gjorde det <3 Dock fanns där även människor i min närhet som inte visade ett uns intresse av oss, vilket jag/vi självklart la på minnet. 

Tack till er alla som fanns där för oss. Som stöttade mig när jag behövde prata och som fanns där dag som natt när jag var ledsen/orolig. För oss var detta en stor grej. När du till en början går in med tanken att man ska få uppleva en vanlig förlossning, men att livet istället vänds upp och ner för en kort stund då saker och ting inte blev som man tänkt sig. Helt plötsligt skulle jag genomgå en stor bukoperation och få det ännu mer komplicerat efter förlossningen än vad jag väntat och föreställt mig. Ush.. Dagarna fram till snittet var fyllda med massor av tankar och funderingar. Hur ont kommer det göra? Kommer jag att flippa ut och börja stor tjuta på operationsbordet eller kommer jag att hantera det bra? Kommer jag att kunna ta hand om mitt barn efteråt? Hur lång tid kommer det att ta innan jag mår bra och är uppe på benen igen? Tankarna var oändliga och oron likaså. Men nu hade vi bestämt oss. Den 11 september skulle vi få se vårt barn och även om det var en märklig känsla att veta vilken dag vi skulle bli föräldrar så var det samtidigt lite häftigt. Dagen innan snittet kommer jag ihåg att jag sa till Jimmy: ”Älskling, vad ska vi hitta på ikväll? Detta är ju faktiskt vår sista kväll tillsammans som barnfria och från och med imorgon har vi ett barn hos oss för all framtid” <3 Märklig känsla det där..!